Lagen om förvaltning av samfälligheter kom 1973. (Lag 1973:1150.)
Har inte en samfällighetsförening bildats genom en lantmäteriförrättning sedan dess är det automatiskt delägarförvaltning som gäller. Detta känner/kände inte hemmansägarna i byn till.
Före 2007 var byn således juridiskt sett delägarförvaltad oavsett om någon kallade sig ordförande, sekreterare, kassör mm. Det innebär att alla medlemmar måste kallas till medlemsmöten och informeras i förväg om vilka frågor som ska avhandlas (precis som i en samfällighetsförening). Var och en måste få tid att sätta sig in i och fundera över frågorna. I en delägarförvaltning gäller dessutom även att SAMTLIGA medlemmar måste vara överens för att beslut ska kunna tas och genomföras. Varje medlem har alltså vetorätt. Detta levde man inte upp till upptäckte jag ett par år efter att ett stort vindkraftsprojekt offentliggjorts. Jag med flera hade blivit överkörda av andra hemmansägare, våra grannar.
När jag på årsmötet 2006 efterfrågade föreningsstadgar svarade en av de få som brukar yttra sig, centerpolitikern Vera Jonzon, att byalaget fungerar med "hävd och tradition", några stadgar finns inte. Jo tjenare! "När ska motioner vara inlämnade?" undrade jag. Vi säger väl som brukligt är svarar hon: 2 veckor före stämman. En upplysning som togs ur luften. Utan stadgar fanns än större möjlighet att hålla hemmansägarna i schack. Sedan dess har mitt mål varit att få till demokratiska styrmedel. Det är svårt då stadgar och lagar ändå inte följs samt att rädsla och tystnadskultur råder i byn där de flesta hemmansägare på något sätt är släkt med varandra.
La Famiglia såg till att få lojala personer i olika föreningsfunktioner. Familjen var närvarande på alla möten under alla åren som vindkraftsprojektet pågick, för mej har det varit intressant att se hur styrda människor vill bli och hur lätt det är att suggerera och sprida rykten om oliktänkande, precis som det brukar sägas att det sker på små orter. Att ringa och med underliggande hot tala med bybor med andra åsikter är också effektivt. Så varför vara förvånad över att nationer med diktatorer finns när en liten by med drygt 30 hemmansägare väljer liknande sätt att förhålla sig till makt och verklighet. Terrorobalans kanske man kan kalla det och det kan vara riktigt obehagligt.
.
.
Har inte en samfällighetsförening bildats genom en lantmäteriförrättning sedan dess är det automatiskt delägarförvaltning som gäller. Detta känner/kände inte hemmansägarna i byn till.
Före 2007 var byn således juridiskt sett delägarförvaltad oavsett om någon kallade sig ordförande, sekreterare, kassör mm. Det innebär att alla medlemmar måste kallas till medlemsmöten och informeras i förväg om vilka frågor som ska avhandlas (precis som i en samfällighetsförening). Var och en måste få tid att sätta sig in i och fundera över frågorna. I en delägarförvaltning gäller dessutom även att SAMTLIGA medlemmar måste vara överens för att beslut ska kunna tas och genomföras. Varje medlem har alltså vetorätt. Detta levde man inte upp till upptäckte jag ett par år efter att ett stort vindkraftsprojekt offentliggjorts. Jag med flera hade blivit överkörda av andra hemmansägare, våra grannar.
När jag på årsmötet 2006 efterfrågade föreningsstadgar svarade en av de få som brukar yttra sig, centerpolitikern Vera Jonzon, att byalaget fungerar med "hävd och tradition", några stadgar finns inte. Jo tjenare! "När ska motioner vara inlämnade?" undrade jag. Vi säger väl som brukligt är svarar hon: 2 veckor före stämman. En upplysning som togs ur luften. Utan stadgar fanns än större möjlighet att hålla hemmansägarna i schack. Sedan dess har mitt mål varit att få till demokratiska styrmedel. Det är svårt då stadgar och lagar ändå inte följs samt att rädsla och tystnadskultur råder i byn där de flesta hemmansägare på något sätt är släkt med varandra.
La Famiglia såg till att få lojala personer i olika föreningsfunktioner. Familjen var närvarande på alla möten under alla åren som vindkraftsprojektet pågick, för mej har det varit intressant att se hur styrda människor vill bli och hur lätt det är att suggerera och sprida rykten om oliktänkande, precis som det brukar sägas att det sker på små orter. Att ringa och med underliggande hot tala med bybor med andra åsikter är också effektivt. Så varför vara förvånad över att nationer med diktatorer finns när en liten by med drygt 30 hemmansägare väljer liknande sätt att förhålla sig till makt och verklighet. Terrorobalans kanske man kan kalla det och det kan vara riktigt obehagligt.
.
.