Jag minns så väl ett av mina första möten med en kulturmänniska ur en annan socioekonomisk grupp än min familj. En kvinna med många hyllmeter böcker. Det var en av mina kamrater som tog mig med till sin släkting boende i en tätort utanför hemkommunen.
I det hemmet fanns ett vardagsrum med ombonade bokhyllor och en läsfåtölj. Jag tror det var en Lamino med fårskinn samt tillhörande fotpall, klassikern som Yngve Ekström designade 1956. En pläd låg över fåtöljen. Pläden var inte "draperad" för att se chic ut, den gjorde nytta som värmare. Det var så skönt och vackert.
Så hade jag aldrig upplevt bokhyllor hemma. Visst hade vi bokhylla från golv till tak i vardagsrummet, och i den stod inte endast prydnadssaker och porträttfotografier som så ofta hos andra familjer i vår samhällsklass. Nej, här i huset fanns många böcker.
Men hemma hos oss fanns ingen skön fåtölj med nackstöd att krypa upp i där man kunde leva sig in i en annan värld med en bok i famnen alternativt lära sig mer intressanta fakta. Soffgruppen fick duga och då satt man inte uppkrupen för sig själv, i soffgruppen förväntades man oftast umgås med andra. Tv:n fanns helt utanför gemenskapen i vardagsrummet, i ett annat rum, tack vare min insiktsfulla mor.
Jag behövde mycken egentid och det innebar att jag ofta låg i sängen och läste. Helgmorgnar och veckokvällar utan läxor kunde det bli. På eller under täcket. En läskudde var helt nödvändig att ha.
![]()
Jag hade aldrig problem med ljus som tidigare kunskapstörstande människor kunde ha. Elektrisk belysning har funnits under hela min levnad och det var ingen skillnad på stad och landsbygd. Det var inte begränsad tillgång på lampljus som när Ivar Lo-Johansson (1901-1990) beskriver sin ungdom i Analfabeten (1951):
.
I det hemmet fanns ett vardagsrum med ombonade bokhyllor och en läsfåtölj. Jag tror det var en Lamino med fårskinn samt tillhörande fotpall, klassikern som Yngve Ekström designade 1956. En pläd låg över fåtöljen. Pläden var inte "draperad" för att se chic ut, den gjorde nytta som värmare. Det var så skönt och vackert.
Så hade jag aldrig upplevt bokhyllor hemma. Visst hade vi bokhylla från golv till tak i vardagsrummet, och i den stod inte endast prydnadssaker och porträttfotografier som så ofta hos andra familjer i vår samhällsklass. Nej, här i huset fanns många böcker.
Men hemma hos oss fanns ingen skön fåtölj med nackstöd att krypa upp i där man kunde leva sig in i en annan värld med en bok i famnen alternativt lära sig mer intressanta fakta. Soffgruppen fick duga och då satt man inte uppkrupen för sig själv, i soffgruppen förväntades man oftast umgås med andra. Tv:n fanns helt utanför gemenskapen i vardagsrummet, i ett annat rum, tack vare min insiktsfulla mor.
Jag behövde mycken egentid och det innebar att jag ofta låg i sängen och läste. Helgmorgnar och veckokvällar utan läxor kunde det bli. På eller under täcket. En läskudde var helt nödvändig att ha.
Det var inte Starlet jag läste.
Jag hade aldrig problem med ljus som tidigare kunskapstörstande människor kunde ha. Elektrisk belysning har funnits under hela min levnad och det var ingen skillnad på stad och landsbygd. Det var inte begränsad tillgång på lampljus som när Ivar Lo-Johansson (1901-1990) beskriver sin ungdom i Analfabeten (1951):
"Om kvälln satt jag i köket bland de andra..
Jag försökte luta på lampskärmen för att få läsljus.
- Varför gör du så? frågade min mor.
- Jag ska läsa.
- Vad ska det tjäna till? (...)
- Det är för att slippa arbeta, sa min bror.
- Jag kan väl få läsa på min fritid?
- Man blir förstörd av läsning, sa min mor.
Hon trodde det på fullt allvar."
.