Ett besök på den pågående utställningen med Märta Måås-Fjetterströms mattor i Rikssalen i Stockholms slott gav bestående skönhetsintryck. Utställningen i sig var vackert och lättsamt planerad, ljussättningen bra och behaglig. Ett par vävar fick mig att haja till som den här röllakansväven t ex. Den heter Korna och komponerades 1930. Med min fä-bless för kor fattade jag tycke för draperiet även om det kanske inte var den allra mest typiska av Måås-Fjetterströms formgivning, men ack så vänlig och färgrik.
![]()
![]()
![]()
"... Sedan hon börjat intressera sig för flamskvävnad har hon blivit friare och rikare i teckningen även i rölakan. Ett bevis härpå är Korna, en praktfull symfoni i rött och violett. Den ger hela den varma julistämningen. Kossorna ligga dåsiga och tugga i klövervallen eller stå och titta med stora förvånade ögon."
"... Sedan hon börjat intressera sig för flamskvävnad har hon blivit friare och rikare i teckningen även i rölakan. Ett bevis härpå är Korna, en praktfull symfoni i rött och violett. Den ger hela den varma julistämningen. Kossorna ligga dåsiga och tugga i klövervallen eller stå och titta med stora förvånade ögon."
(Gunhild Haller-Augot, Form 1931:1).
Tyvärr var det på utställningen mycket svårt att se de liggande och idisslande korna, endast de stående med nyfikna blickar var exponerade.
Den här lantliga idyllen närdes av 30-talets stadsbor som fortfarande levde med den utanför stadsgränsen. Stad och land gick fortfarande hand i hand, landet var inte delat som idag. Märta Måås-Fjetterström uppfattade det så här:
"Jag kan ej nog prisaatt få vistas i en sådanhärlig natur medan manhåller på att komponera.Visserligen är man ifrånen hel del som man nogbehöver se och följa med... men ändå!...jag sitter i min atelier,omgiven av höga träd..."Märta Måås-Fjetterström
I en annan anteckning beskrev hon tillvaron så här. För mig är båda upplevelserna lika sanna.
"Ingen frihetär större än denman känneri en storfrämmande stad."
.
.