Då jag var 22 år var familjen tvungen att ta emot ett tungt besked. Mamma hade förts till lasarettet och fått veta att hon var allvarligt sjuk. Mycket allvarligt.
![]()
Hon låg i sjukhussängen då jag var där tillsammans med min moster och hälsade på första gången. När vi satt där fick vi via en sköterska veta att en läkare ville ha ett samtal med oss, mostern och jag. Det enda jag minns var att vi kom in i ett kliniskt opersonligt tjänsterum och där bakom ett skrivbord satt läkaren i sin vita rock. Vi satte oss och läkaren förhörde sig om hur vi stod i relation till patienten. Att jag var dotter framkom förstås. Därpå berättade han att patienten hade en dödlig sjukdom, ovisst hur länge hon skulle leva. Cancerformen var mycket allvarlig och relativt ovanlig om jag förstod rätt där jag satt, lyssnade och försökte ta in orden. Hon kunde leva vidare några veckor, en månad, ett år - allt var oklart. Man skulle hur som helst ge behandling.
Sen var det bara att lämna rummet helt utlämnad till den overkliga verkligheten. Inget som helst anhörigstöd gavs. Minns inte mycket efteråt men det bör ha varit jag som sedan berättade för pappa och syster. Efter det blev livet annorlunda för oss alla. Mamma kom att genomgå strålnings- och cellgiftsbehandlingar i omgångar och svarade bra på detta.
Jag pluggade i Sthlm men jag minns inget av vilken årstid det var, om jag var hemma på en ledighet, hur länge jag stannande hemma eller min återresa söderut. Jag som allt som oftast brukar skriva viktigheter i årskalendern. Minns inget. Min syster som då gick i gymnasiet i Umeå, valde att göra uppehåll i studierna följande årskurs för att stanna hemma och vara tillgänglig hjälp för mamma som så småningom kom hem för egenvård.
.
.
Hon låg i sjukhussängen då jag var där tillsammans med min moster och hälsade på första gången. När vi satt där fick vi via en sköterska veta att en läkare ville ha ett samtal med oss, mostern och jag. Det enda jag minns var att vi kom in i ett kliniskt opersonligt tjänsterum och där bakom ett skrivbord satt läkaren i sin vita rock. Vi satte oss och läkaren förhörde sig om hur vi stod i relation till patienten. Att jag var dotter framkom förstås. Därpå berättade han att patienten hade en dödlig sjukdom, ovisst hur länge hon skulle leva. Cancerformen var mycket allvarlig och relativt ovanlig om jag förstod rätt där jag satt, lyssnade och försökte ta in orden. Hon kunde leva vidare några veckor, en månad, ett år - allt var oklart. Man skulle hur som helst ge behandling.
Sen var det bara att lämna rummet helt utlämnad till den overkliga verkligheten. Inget som helst anhörigstöd gavs. Minns inte mycket efteråt men det bör ha varit jag som sedan berättade för pappa och syster. Efter det blev livet annorlunda för oss alla. Mamma kom att genomgå strålnings- och cellgiftsbehandlingar i omgångar och svarade bra på detta.
Jag pluggade i Sthlm men jag minns inget av vilken årstid det var, om jag var hemma på en ledighet, hur länge jag stannande hemma eller min återresa söderut. Jag som allt som oftast brukar skriva viktigheter i årskalendern. Minns inget. Min syster som då gick i gymnasiet i Umeå, valde att göra uppehåll i studierna följande årskurs för att stanna hemma och vara tillgänglig hjälp för mamma som så småningom kom hem för egenvård.
.
.