En gång i tiden ser det ut som om jag hade tyckte för bilar. Här har jag ritat en figur som står på en bil. Underlaget för det ritade är masonite (så klart).
Idag ser jag bilen som enbart ett transportmedel. Hade jag stannat kvar i byn efter grundskolan hade min inställning till bilar varit annorlunda kan jag tro. Kanske hade jag haft flera bilar stående på gården, bilar i olika stadier av reparationsbehov. Min första bil, en Saab 96 V4, årsmodell -68, hade kanske stått som relik någonstans. Hur mycket gillade jag inte rattväxel, bakhjulsdrift och frihjul.
Nu föredrar jag bilfritt och vill helst, om det går, gömma bilen helt när den står stilla.
*
Det blev en nationell nyhet i september 2020 då ett ödehus i Hörnsjö brann ner tillsammans med ett stort antal bilar. Av huset återstod efteråt enbart murstocken. Det hela var ingen estetisk syn, varken före eller efter branden.
Foto Per Landfors, Västerbottens Kuriren 2020-09-28
Klicka på texten ovan för att förstora
Nordmalings kommun påstod, i en annan artikel, att en så stor hög skrotbilar kunde ansamlas på ett och samma ställe på grund av att kommunen inte hunnit till Hörnsjö med sin miljöinspektion. Hmm...
Jamen skrotbilar finns väl över hela landet!? Javisst är det så men i Mellansverige, där det inte finns byar, finns dessa bilar på gårdar utan intilliggande grannar. I Norrland finns de överallt - det är naturligtvis inte helt sant det jag skriver men jag upplever att fulbilar är mer exponerade i norr. Endera håller kommunerna bättre efter sina invånare eller så är människor av någon anledning inte lika benägna att samla skrotbilar i söder. Är det en mentalitetsskillnad jag undersöker?
I städer förekommer väl inte skrotbilar på tomter över huvud taget, eller... Den meste finsnickaren jag känner är bilfreak på fritiden. Han håller de bilar han arbetar med inne i sitt garage i centrala stadskärnan i en sörmländsk stad. Allt under ordnade former. Fint så.