Varför är det så svårt för vissa att lära sig inse att om ett par är gifta måste inte båda ha samma efternamn. Det finns styrelser i samfällighetsföreningarna här som envisas med att på kuvert och utskick påstå att jag har samma efternamn som min man. Jag har inte min mans efternamn vilket jag också påpekat.
Detta med olika efternamn är på inget sätt ovanligt där jag bott sedan jag flyttade hemifrån, kanske särskilt i städer och kanske i kulturkretsar. Jag skriver kanske för jag har inte läst någon avhandling i ämnet som visar på detta samband. En generationsfråga är det troligen också. Men här på den norrländska landsbygden tvingar man på mig ett efternamn jag inte har. Borde inte styrelserna genom sina medlemsförteckningar kunna få det rätt efter mina påpekanden.
För mig är det mycket viktigt att både stava namn rätt och använda rätt efternamn på mina kontakter. Hur vore det om jag skrev en faktura med felstavade namn och helt fel efternamn? Skulle mottagaren känna sig förfördelad? I 23 år har jag varit medlem i samfälligheter här och fortfarande får jag post med fel namn, ett efternamn som inte ens liknar mitt verkliga. I styrelserna sitter både välutbildade och folkskoleutbildade personer och jag har påpekat förhållandet. Gissa om jag är förvånad att ingen förändring sker på två dryga decennier.
Så här skrev jag på bloggen för åtta år sen:
"Minns när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt."
Jag var ensam om de här åsikterna den där kvällen. Vi var alla uppvuxna på små lantbruk och fostrade av mammor som var hemma. Flickorna bytte efternamn då de gifte sig men inte jag. Kravet på att behålla mitt efternamn ingick i tanken på självständighet. För mej var det en rätt självklar hållning.
