Ett starkt barndomsminne är då jag, som 5-åring, för första gången varit på söndagsskola i EFS bönhus och gått ensam hem den kilometerlånga sträckan längs vackra gammvägen, Kustlandsvägen. Förmodligen fick jag skjuts dit på mammas pakethållare. Minns vilket beröm jag fick då jag kom hem och hur stolt jag var. Lilla 5-åringen växte ända upp till månen och blev stor av detta, denna erövring i livet av att klara sig själv.
![]()
Vi barn har namn som Kurt, Leif, Gunnar, Viveka, Torvald, Torsten, Anders, Britt-Inger, Birgit, Stig-Rune, Elmer, Herbert, Jan, Vivianne, Lars-Åke, Margareta, Gunnel, Ros-Mari, Rosalie, Rita, Carina, Susanne, Janne, Gunilla, Siv, Gun och några fler. Jag sitter i första raden. Jag tror alla fick detta gruppfoto som minne - oändligt roligt att titta på idag.
Kommer ihåg söndagsskolundervisningen med flanellografen där färgglada figurer trycktes fast och hölls på plats av friktion samt sparbössan i form av en negerpojke (som man sa då utan att skämmas och utan att man kände att någon blev nedvärderad) som bockade då en slant stoppades i myntinkastet. Pengarna skulle gå till mission i hednaland, eller med andra ord till kulturimperialism. Så otroligt omedvetet, naivt och "oskuldsfullt" livet var då. Särskilt för ett barn. En söndagsskoltidning fick man med sig hem och ibland klistermärken med bibliska motiv. För mej var det här en bra grund i livet. Känner mej inte skadad som en del av Guds barnbarn berättar att de blev. Några berättar om en hemsk, sträng, inskränkt och hotfull barndom. Men som jag skrivit om tidigare - att ha kristendomens bibelberättelser aktuella har varit positivt i min bildningsresa. De här berättelserna är ett kulturellt bagage som jag önskar fler i vårt sekulariserade land skulle ha. Men tankar och uttryckssätt är radikalt annorlunda än i akademiska sammanhang.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter omsöndagsskola, flanellograf, sparbössa, mission, sekularisering
Klicka HÄR för större bild.
Här är ett gruppfoto som alldeles påpassligt togs vid en terminsavslutning med utflykt till söndagsskollärarinnan Berta med maken Gotthard. Året kan möjligen vara 1961. De som tog hand om oss barn är här tanterna Sonja, Rut, Berta Ingrid och Betty. Och farbror Gotthard eller är det hans bror Kalle?
Vi barn har namn som Kurt, Leif, Gunnar, Viveka, Torvald, Torsten, Anders, Britt-Inger, Birgit, Stig-Rune, Elmer, Herbert, Jan, Vivianne, Lars-Åke, Margareta, Gunnel, Ros-Mari, Rosalie, Rita, Carina, Susanne, Janne, Gunilla, Siv, Gun och några fler. Jag sitter i första raden. Jag tror alla fick detta gruppfoto som minne - oändligt roligt att titta på idag.
Kommer ihåg söndagsskolundervisningen med flanellografen där färgglada figurer trycktes fast och hölls på plats av friktion samt sparbössan i form av en negerpojke (som man sa då utan att skämmas och utan att man kände att någon blev nedvärderad) som bockade då en slant stoppades i myntinkastet. Pengarna skulle gå till mission i hednaland, eller med andra ord till kulturimperialism. Så otroligt omedvetet, naivt och "oskuldsfullt" livet var då. Särskilt för ett barn. En söndagsskoltidning fick man med sig hem och ibland klistermärken med bibliska motiv. För mej var det här en bra grund i livet. Känner mej inte skadad som en del av Guds barnbarn berättar att de blev. Några berättar om en hemsk, sträng, inskränkt och hotfull barndom. Men som jag skrivit om tidigare - att ha kristendomens bibelberättelser aktuella har varit positivt i min bildningsresa. De här berättelserna är ett kulturellt bagage som jag önskar fler i vårt sekulariserade land skulle ha. Men tankar och uttryckssätt är radikalt annorlunda än i akademiska sammanhang.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter omsöndagsskola, flanellograf, sparbössa, mission, sekularisering