Ballad om stigarna i Västmanland
Under den synliga skriften av småvägar,
grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam
av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,
dold under kalhyggenas bråtar av ris,
ännu tydlig i den söndertorkade mossan,
går en annan skrift: de gamla stigarna.
De går från sjö till sjö, från dalgång
till dalgång. De djupnar ibland,
blir mycket tydliga och stora broar
av medeltida sten bär dem över svarta bäckar
ibland förskingras de över kalla hällar,
man tappar dem lätt i träskmarker, så
omärkliga att ena ögonblicket finns de där,
det andra inte. Det finns en fortsättning,
det finns alltid en fortsättning, bara
man letar, dessa stigar är envisa,
de vet vad de vill och med vetskap
kombinerar de en betydande list.
Du går mot öster, kompassen visar envist öster,
stigen följer trofast kompassen, som ett streck,
allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.
I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?
Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.
Den för oss runt, med tryggheten hos en
som har varit med förut. Den vet var myren finns,
den vet var berget blir alltför brant, den vet
vad som händer den som går norr i stället för söder
om sjön. Den har gjort alltsammans
så många gånger förut. Det är hela meningen
med att vara en stig. Att det har gjorts
förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?
De fredlösa, skygga och grå som mossan,
ännu i drömmen med brodermordets blod
på händerna. Höstliga jägare i spåren
på trofasta stövare med frostklara skall?
Alla och ingen. Vi gör den tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det ät tidigt på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
de vet allt det vi ville veta.
Lars Gustafsson.
Ur antologin Med handen på hjärtat, 1985.
Denna dikt har jag letat i sin helhet allt sedan jag skrev det här inlägget: Kollektiva stigar
Nu har den hämtats upp ur bibliotekets mörka magasin, upp i ljuset.