Spåntak

Under årets varmaste dagar fick rökbastun lite kärlek, då bytte vi tak på den. Det gick sakta därför att några timmars siesta mitt på dagen var ett måste under de hetaste timmarna. Men roligt och enkelt var det.
Den bruna trapetskorrugerade plåten togs bort. Under den fanns det kall-asfaltstrukna masonitetaket som jag så väl minns. På 60-talet hjälpte jag till att asfaltstryka det. Även masoniten togs bort förstås eftersom spåntak ska vara väl ventilerade. Det gamla rotet av vankantade brädor är kvar, svart av sot på insidan, och utanpå detta spikades ny läkt. Sen var det bara att spika spån i tre lager. Blank spik användes, inte galvaniserad.
Spånen måste blötläggas före spikning, annars spricker den. Att lägga och spika går fort, att blöta var för vår del nålsögat. Här i byn finns Harald Lindgrens spånhyvel kvar men används inte numera. Den hyvlade spån vi använde kom längre söderifrån.
Till slut sa väderleksrapporten: eventuellt regn imorgon. Vi jobbade i den ljusa natten för att bli klara och slippa täcka med presenning. Vi passade på att lägga spånen så att vinterns nordanvindar inte ska slita med sig några.
 Jodå, det höll tätt då regnet kom.

När Olga-L, 92 år, var på besök och såg taket trodde hon att detta var det enda nylagda spåntaket i kommunen. Själv har hon sett många i sitt liv. Jag garderar med att säga att det sannolikt är det enda nylagda spåntak i kommunen där bidrag från kulturmiljövårdande myndigheter eller EU inte sökts.
Den här rökbastun hade spåntak under 1900-talet och fram till 50-60-talet någon gång. Även ladugården hade spåntak liksom bostadshuset. Den spånen var hyvlad, 45 cm lång med 15 cm uppflytt - alltså trelagstäckning. Bostadshuset fick tvåkupigt taktegel 1950, spånen finns kvar som vattentak. En inte ovanlig och bra byggnadsteknisk lösning. Men innan morfar flyttade rökbastun hit och den blev en förvaringsbyggnad, då den var rökbastu, hade den antagligen torvtak, ett takmaterial som inte var så brandfarligt med tanke på den ugn av staplade gråstenar som fanns där inne då.
.
.