Naturromantik

En skärbräda från 40-talet kan jag tro, eller är det 30-tal? Den har alltid funnits i mitt liv och saknar ekonomiskt värde men den fascinerar mig genom den romantiska bild den visar upp med en stuga vid skogens bryn med sädesfält i förgrunden. En sådan naturromantisk tolkning man gjorde av tillvaron då. Också. Vi svenskar är fortfarande rätt mycket naturälskande, även om det ser ut att ha minskat, men det tar sig inte uttryck i massproducerade skärbrädor med glödgade motiv precis.
När jag ser skärbrädan tänker jag på Barndomshemmet som tillhör min föräldragenerations sentimentala slagdängor. Det förvånar mig att Harry Brandelius sjöng in den så sent som 1959. Men andra versioner fanns sedan tidigare.

Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkt grön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna tider var mitt barndomshem.
Det var sol och sommar över gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Och de minnen som står kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.

Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

Hela texten finns här och är en översättning av Paul Dresser´s "On the Banks of Wabash". Originalversionen spelades in första gången 1897.

Det finns kända skribenter som skrivit om sången. Här är en sann humorist. Någon som bloggar om skärbrädan har jag dock icke träffat på.