Till Magdagreta Rilling!

I mitt barndomshem fick vi barn lära oss något om bordsskick och lite annan hyfs och fason. Förutom att hantera kniv och gaffel lärde jag mig t ex att det inte hör till god ton att lyfta på tallrikar och kaffefat för att se efter vilka fabrikat de var stämplade/tryckta med undertill. Meningen med det uttalades inte, men det var för att man inte ska jämföra, inte placera in människor – släktingar, bekanta och vänner – i en socioekonomisk grupp eller rangordning i samhället efter vad man har ekonomisk förmåga och förstånd att köpa till sitt hem. Åtminstone inte uppenbart och i deras åsyn.

Kära du, nu till frågan! Hur ska jag bete mig när min jämnårige vän vid besök hos mig går runt och lyfter på föremål och högt frågar var det är tillverkat, vem som är formgivare osv? Det handlar alltid om pengar – slutfrågan blir vad man kan få för föremålet, matservisen, glasen, möbeln osv på andrahandsmarknaden eller i antikhandeln.

För min del spelar det ingen roll vad sakerna är värda. De flesta prylarna/föremålen är arvegods och om de inte har ekonomiskt värde har de alla ett affektionsvärde för mig. Fast frågorna kan även gälla nya saker som jag själv köpt in till mitt hem. Ofta med undermeningen, då hen insett att möbeln eller föremålet är dyr, en förtäckt undran om jag köpt plagiat alternativt kommit över det billigt.

Jag umgås med olika socioekonomiska grupper på grund av min ”klassresa”. Det är ingen annan jag träffat på som så ofta ställer den här typen av frågor - om värdet av saker i mitt hem.

Hur ska jag tackla vederbörande då det blir aktuellt igen? Att negligera frågorna, låtsas som jag inte hör, känns fel. Att diskuterande svara befrämjar ett beteende som jag ogillar och tycker är ofint.
Hur snoppar jag av på ett fint, tydligt men vänligt sätt?
.
.