En av alla de kompisar jag lärde känna på KTH var en tjej som läste elektroteknik. Hon hade föräldrar som så småningom planerade att flytta till mannens föräldrahem. De hade kontaktat en person vid Lantmännen och fått ett skissförslag på ombyggnad - men de var förnuftiga och insåg att förslaget inte var bra eftersom alltför mycket att timmerstommen skulle rivas om förslaget genomfördes. Så de ställde en försynt fråga till mej om jag ville hjälpa dem. Det här var innan byggnadsvården fick ett ansikte och blev mer utbredd rörelse. Det var 1983. På den tiden var det till och med svårt att få igenom att använda linoljefärg, jo det är sant!
Med tiden visade det sig att jag hade mer gemensamma intressen och värderingar med föräldrarna än dottern och den vänskapen har hållit livet ut. Den här platsen har jag ofta besökt och nu när pendlingen går mellan norr och söder, har vi (jag och min man) stannat nu och då på resor mellan våra boenden.
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
Med tiden visade det sig att jag hade mer gemensamma intressen och värderingar med föräldrarna än dottern och den vänskapen har hållit livet ut. Den här platsen har jag ofta besökt och nu när pendlingen går mellan norr och söder, har vi (jag och min man) stannat nu och då på resor mellan våra boenden.
Den här platsen betyder mycket för mej. Gården är välbehållen med lagård, timrade lador och 5-axlat timrat bostadshus i två våningar. För inte länge sedan var här livligt med får i mängd.
Knutlampan på hörnet fick jag M och E att låta sitta kvar. Idag säljs liknande nytillverkade t ex här. Panelarkitekturen åtgärdades inte förutom målning med linoljefärg, enbart interiört kan man se på kök, badrum och tvättstuga att huset restaurerats. Inga väggar revs. Bakugnen blev kvar, något som i det brutala förslaget från Lantmännen inte var fallet.
De flesta fönster på bottenvåningen var bytta till tvåluftsfönster på 40-talet. Jag ritade nya lika de gamla och ett utmärkt litet snickeri var det inget problem att hitta som tillverkade nya spröjsade med storlek lika de gamla. De skulle glasas med E:s gamla sparade munblåsta rutor men något brast i kommunikationen mellan E, snickeri och glasmästare. De glasades med planglas. E valde att ta kostnaden att byta ut de nyglasade och nykittade rutorna mot de gamla glasen. Minns såväl hur E drog i min ärm och visade i släpljuset från aftonsolens sneda strålar på fasaden och utbrast: "Ser du så vackert det ojämna och bubbliga fönsterglaset är!" på sin typiska dialekt. E var lika nöjd som jag! Det är en gudagåva att ha uppdragsgivare med samma värderingar som jag själv har. Helt enkelt underbart!
Jag ville inte ha betalt för min arbetsinsats. Det gnagde tydligen i M & E. Några år senare fick jag en förfrågan om jag inte ville låna deras bil, jag var då billös. Jo, de var en annan sak, det ville jag gärna. I tio dagar kuskade jag och föräldrarna runt in i Norge för att hälsa på min syster och se det vackra och ståtliga norska landskapet från fjäll till hav. Bilresan avslutades med boende hemma hos M och E med utflykt till M:s älskade fäbod, som jag också engagerades i som byggnadsvårdare och som kom att bli byggnadsminne.
Nu är båda borta. Denna vecka begravs E. Anledningen att stanna till vid den vackra platsen är borta. Kvar finns de outvecklade tigerliljorna som jag fick som bulbiller för tre år sedan. Om bara tiden får ha sin gång kommer nog liljorna någon gång framöver att blomma så här vackert vid mitt sydligare hem och påminna om alla trevliga minnen som finns kvar.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter omminnen, byggnadvård, fönster, linoljdfärg, gemensamma värderingar