Besöken hos och av kvinnor, äldre än jag, är en av de stora tillgångarna i tillvaron.
![]()
Att prata feminism (även om vi inte kallar det så) med denna 94-åring känns ganska fantastiskt. Hon är född i Västerbottens inland och har gjort en "klassresa" och hållit sig inom ett kvinnodominerat yrke här i kommunen. När jag av henne fick frågan varför jag valde mitt yrke, jag som inte hade några som helst förebilder, var jag tvungen att tänka till. Något svar endast en mening långt finns inte men pusselbitar kan läggas som till sist bildar ett mönster. Det enda jag med säkerhet vet är att jag är utrustad med en stark vilja. Och en önskan om samarbeten i projektform.
Märkligt nog går det inte att prata kvinnosaksfrågor med mina få jämnåriga här i byn. Kan det bero på att de, om de stannar kvar i hembygden, som i mitt fall är norrländsk landsbygd, måste finna sig i den rådande normen, nämligen patriarkatets. Man måste finna sig i att inte ha någon större talan i sammanhang utanför hemmet. Kanske vill man inte ens ha det. Man accepterar kvinnornas roll i byn att vara "tysta i församlingen", att säga ja till det männen bestämmer. Man nöjer sig med detta därför att ingen tycker att "bråkiga" kvinnor. Gud, vad trött jag är på åsikten att någon är "bråkig" då vederbörande säger sin åsikt som kanske går stick i stäv mot normen som satts upp av män. Kvinnor i min ålder i byn med eftergymnasial utbildning verkar resonera likadant. Varför tror ni unga kvinnor flyr glesbygden - till staden där tanken är friare. (Okej, ni får tycka att jag hädar!)
Och nyss, i en fäbod, vistades jag med en äldre kvinna och ägare till fäbodstugan. Så gott vi hade det där i enkelheten. Hon och jag har samma barndoms sommarlandskap i minnet, norra Ångermanlands kustland där hennes morfar hade en stor egendom som lantställe, ett område som numera är naturreservat. När vi träffades för 20 år sedan och efter en tid upptäckte detta egendomliga sammanträffande blev banden starkare. Yrket förenar oss också. För övrigt är vi uppväxta med helt olika socioekonomiska premisser, i våning på Östermalm i Stockholm med hembiträde och född in i en känd släkt kontra landsbygdsbo med jordbrukande föräldrar av enkelt ursprung. En annan kvinna med samma socioekonomiska ursprung som jag var en god vän under många år i Stockholm. Att umgås med människor/kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund har berikat mitt liv.
.
.
Märkligt nog går det inte att prata kvinnosaksfrågor med mina få jämnåriga här i byn. Kan det bero på att de, om de stannar kvar i hembygden, som i mitt fall är norrländsk landsbygd, måste finna sig i den rådande normen, nämligen patriarkatets. Man måste finna sig i att inte ha någon större talan i sammanhang utanför hemmet. Kanske vill man inte ens ha det. Man accepterar kvinnornas roll i byn att vara "tysta i församlingen", att säga ja till det männen bestämmer. Man nöjer sig med detta därför att ingen tycker att "bråkiga" kvinnor. Gud, vad trött jag är på åsikten att någon är "bråkig" då vederbörande säger sin åsikt som kanske går stick i stäv mot normen som satts upp av män. Kvinnor i min ålder i byn med eftergymnasial utbildning verkar resonera likadant. Varför tror ni unga kvinnor flyr glesbygden - till staden där tanken är friare. (Okej, ni får tycka att jag hädar!)
Och nyss, i en fäbod, vistades jag med en äldre kvinna och ägare till fäbodstugan. Så gott vi hade det där i enkelheten. Hon och jag har samma barndoms sommarlandskap i minnet, norra Ångermanlands kustland där hennes morfar hade en stor egendom som lantställe, ett område som numera är naturreservat. När vi träffades för 20 år sedan och efter en tid upptäckte detta egendomliga sammanträffande blev banden starkare. Yrket förenar oss också. För övrigt är vi uppväxta med helt olika socioekonomiska premisser, i våning på Östermalm i Stockholm med hembiträde och född in i en känd släkt kontra landsbygdsbo med jordbrukande föräldrar av enkelt ursprung. En annan kvinna med samma socioekonomiska ursprung som jag var en god vän under många år i Stockholm. Att umgås med människor/kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund har berikat mitt liv.
.
.