Om att svika

Jag får ibland små gliringar av min syster för att jag lämnat "Norrland". Att jag är en svikare.

Nu bor jag på landsbygden igen efter flera år i storsta´n. Dock inte på den "norrländska" landsbygden utan på en landsbygd i Mellansverige. Hon själv har bott i olika norrländska städer sedan hon flyttade hemifrån byn och aldrig valt landsbygden. Som för så många andra har flytten till staden blivit normen.

Så jag undrar om de här frågorna verkligen är rätt ställda:

Är det jag som sviker "Norrland"?
Är det hon som sviker landsbygden?

Jag tycker inte om att ställa stad och landsbygd mot varandra. Båda har existensberättigande men staden är mera högljudd och märks mera. Jag skulle verkligen önska att landsbygden, särskilt den "norrländska", tog för sig mera. Och att "Norrland" och "norrlänningarna" inte betraktas och låter sig betraktas som en koloni. Att vi pratar om hur vi ändrar på det är relevant!

Samhällsutvecklingen har gjort att olika grupper ställs mot varandra vilket ger en hård verklighet av ohjälpsamhet. Första gången jag hörde påståendet att "Det som är bra för Stockholm (eller staden), är bra för hela landet" blev jag lite chockad. Men detta mantra verkar med tiden ha blivit en sanning. En ogrundad sanning.

Det är hög tid att sluta skämmas för att ha brutit mot normen. Den om att ha valt fel plats. En plats utanför och bortanför. Jag har valt landsbygden. Det blev Mellansverige. Låt mig slippa försvara mig för att det blev så.
.
.