Det var den grusade vägen härifrån och en bra bit bort som vägsamfällighetens styrelse tänkte tillmötesgå La Famiglia och göra en förrättning för att privatisera sträckan som den skulle komma att tillhöra familjen. En kupp skulle göras utan att först samråda med medlemmarna. Som kulturhistoriker satte jag mig naturligtvis emot detta efter att en liten fågel pep om vad som var i görningen i mitt öra. Vad som hände har skrivit om detta här på bloggen - vägen ingår fortfarande i samfällighets-föreningen och sträckan är tillgänglig för alla. Men ingen annan engagerade sig, inte heller byns "kulturelit" eftersom Fru Famigia hör till denna pyttelilla gruppen och familjen inte tillåter sig bli emotsagd. Och jag säger det än en gång, fastän det är mycket kontroversiellt: vad har man för nytta av en utbildning om man inte kan, vill eller törs försöka få till en förändring till det gemensammas bästa? Om man inte försöker få till stånd förändringar till det bättre som ökar demokratin och människors självkänsla? För min del handlar det om att bevara och peka på de små kulturhistoriska rester som finns kvar. För inte så länge sedan var det människor med insikt eller utbildning, förhållandevis många lärare som ju är fördelade i hela landet, som startade olika typer av föreningar och projekt för att bevara det gamla. Nu inte.
Kolla in hinkflöjeln vid brunnen där i lagårdsvinkeln. När jag ser de gamla fotografierna påminns jag än en gång om hur otroligt lite vi har kvar av vår kulturhistoria här. Det är så väldigt annorlunda i mitt andra boende och i huvudstan så klart. Där forskas det och skrivs, inventeras, skyddas, "museas" och "hembygdsföreningas". Insikt om vad som ger människor värde och förankring i en bygd/stad saknas inte.
Jag har sagt det förr och säger det åter igen: det är inte lätt att få gehör för de kulturhistoriska värdena i en historielös bygd. Och jag ser inte till mitt egenintresse när jag agerar utan till människors bästa men motarbetas väldigt. Jag vet ju att kunskap om den egna historien gör människor stoltare. Och stolta bybor önskar jag. Kanske är det särskilt viktigt i glesbygden, ja i en "norrländsk" landsbygd/glesbygd. Men det får man inte prata om här i byn.
.
.