 |
| Ett vykort från 70-talet i min samling. |
Men så få de har blivit. Minns igelkottafamiljer som levde här då jag var barn och ung. En unge som fick namnet Kalle Igelkott, spatserade mellan gårdsplanen och sommarstugan vid skogsbrynet. Första natten efter att vi hittat honom alldeles ensam, fick han bo i en kartong med hö. Kalle kom tillbaka till oss några år i rad. Men en julimorgon hittade vi honom i sommarladugården - enbart som ett skinn. Det var för sorgligt. Teorin var att en räv tagit honom som munsbit. Kalle Igelkott fick en grav med gravsten mellan stugan och sommarladugården.
Vi tränger undan naturen mer och mer, vårt levnadssätt ger vissa djur problem. Reservat och djurparker blir så krystade lösningar.
Att hålla en igelkott i sin hand är en fin upplevelse, vilka fina känsliga nosar de har, vilka söta små ansikten. Nu är det länge sedan någon dök upp i min väg. Saknar.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om igelkott, natur- och kultur-krock, urtidsdjur