På de här bilderna syns ett foto med dagens digitaliserade arbetsmiljö och ett från den tid då ritningar framställdes hantverksmässigt.
![www.klarkzenit.se]()
![https://digitaltmuseum.se/011015022958/gruppbild-av-sex-unga-man-i-en-ritsal-med-vinkellinjaler-och-ritbord-david]()
Här är de utensilier som användes då jag startade inom yrket.
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
Den här apparaten hade jag glömt bort. Intressant nog fanns den i Tekniska museets digitala museum. En elektriskt raderingsapparat.
![]()
För att radera en viss linje eller figur och inte kleta ihop linjerna användes radermall av stål. Den har former avpassade till tekniska ritningar och var ett bra hjälpmedel för att radera detaljer.
![]()
Redskapen med grå bakgrund har jag hittat på Digitalt museum, de är alltså museiföremål. I välsorterade butiker för kontorsmaterial kan vissa föremål fortfarande köpas.
Jag minns på min första anställning en elektrisk skrivmaskin med utbytbar kula - för att få olika typsnitt. Med skrivmaskinen skrev vi anvisningar på en 10 cm bred självhäftande genomsiktlig plastremsa om det skulle gå fort. Den klistrades fast på plastritningens marginal. Det var surt om luftfickor uppstod eftersom de blev mörka fläckar när ritningen kopierades på papper. Annars skrev man för hand eller med textmallar. I årtiondets slut kom datorerna men först enbart för att skriva med, t ex. administrativa föreskrifter, rumsbeskrivningar, materialbeskrivningar osv. Allt det där rinner upp i minnet när jag fick ingivelsen att skriva om arkitektredskap före digitaliseringen. Det var evigheter sedan och jag hann ändå uppleva det under några år på 80-talet.
.
.
Gruppbild av sex unga män i en ritsal med vinkellinjaler och ritbord. David Helldén sittande längst till vänster. Arkitektskola. Interiör. Från Digitalt museum.
Man hade vita rockar för att skydda kläderna från tuschspill.
Man hade vita rockar för att skydda kläderna från tuschspill.
Här är de utensilier som användes då jag startade inom yrket.
- T-linjal av trä alt. trä och genomsiktlig hårdplast eller av metall.
- Skalstock, har triangulärt tvärsnitt och totalt sex skalor; 1:100 och 1:200; 1:250 och 1:300; 1:400 och 1:500. De finaste var av körsbärsträ.
- Vinkelhakar, fasta eller ställbara. 30/60 graders; 45 graders
- Linjaler
- Kurvmallar
- Cirkelmallar
- Skisspapper, opakt vitt papper med genomsikt. Inte smörpapper ;-)
- Plastfilm för renritning, plastarken hade färdigtryckta ramar och markeringar för vikning. Alla ritningar ska kunna vikas ner till A4-format.
- Ritbordstejp att fästa papper eller film på ritbordet
- Ritbordstyngder av bly klädda med sämskskinn.
- Radergummi, fanns för blyerts eller tusch.
- Ev. elektrisk raderapparat
- Radermall
- Ritbordsborste
- Samt pennor av olika typer.
Ritbordstyngder, två modeller. De sämskskinnsklädda till höger är mest användbara. Tyngderna användes tillfälligt istället för tejp vid skissning då T-linjal inte användes.
Textmall för tusch. Kanterna på långsidorna gör att mallen höjs upp en knapp millimeter från underlaget och när man tuschar kletas tuschet inte ut då mallen förs fram och tillbaka längs T-linjalen. En mall för blyerts ska inte ha upphöjd kant. Detsamma gäller för linjaler och vinkelhakar.
Den här apparaten hade jag glömt bort. Intressant nog fanns den i Tekniska museets digitala museum. En elektriskt raderingsapparat.
Jag minns på min första anställning en elektrisk skrivmaskin med utbytbar kula - för att få olika typsnitt. Med skrivmaskinen skrev vi anvisningar på en 10 cm bred självhäftande genomsiktlig plastremsa om det skulle gå fort. Den klistrades fast på plastritningens marginal. Det var surt om luftfickor uppstod eftersom de blev mörka fläckar när ritningen kopierades på papper. Annars skrev man för hand eller med textmallar. I årtiondets slut kom datorerna men först enbart för att skriva med, t ex. administrativa föreskrifter, rumsbeskrivningar, materialbeskrivningar osv. Allt det där rinner upp i minnet när jag fick ingivelsen att skriva om arkitektredskap före digitaliseringen. Det var evigheter sedan och jag hann ändå uppleva det under några år på 80-talet.
.
.