Bönemöte

Fick en bok under senhösten av en av skribenterna där ett missionshus i södra delen av landet har dokumenterats på ett både källkritiskt och väldigt kärleksfullt sätt. Jag läste i den i julas och hittade samtidigt bland pappas böcker Bilder av Nådens barn av fotografen Sune Jonsson från 1963. Den läste och tittade jag i från pärm till pärm under fascination. De två böckerna väcker minnen till liv.

Vid ett tillfälle som ett lite barn på sisådär 5-6 år var jag med om ett bönemöte i byn, i Hanny och Fritiof Lövgrens enkelstuga, en "undantagsstuga" dit paret flyttat på ålderns höst efter att dottern med familj tagit över parstugan som står på samma gårdstun tillsammans med en lagård med bryggstuga. Gården finns i byns allra äldsta del - "Knösen".

Den kvällen samlades 10-12 troende, mörkklädda, allvarliga, äldre personer i kammar´n hos Lövgrens, mamma var en av dem och jag var enda barnet. Skulle tro att samtliga var småjordbrukare. Min mamma var då nybliven kristen. När jag tänker tillbaka funderar jag om de här människorna kunde kallas ”läsare”? Detta var enda gången mamma och jag var med, om mötena fortsatte vet jag inte.

Vi sågs i ett hem som hade samma känsla som i Bilder av Nådens barn. Det var Västerbotten på tidigt 60-tal. Någon, det borde rimligtvis ha varit farbror Fritiof, höll en inledning och läste ur Luthers postilla eller Rosenius dagbetraktelser tänker jag. Efter en bra stund (betyder alltså i min barnavärld ganska länge) blev det bönestund och jag tittade storögt på alla gamla människor som reste sig upp från sina stolar och därefter föll på knä med stolen som armstöd. Så konstigt minns jag att jag tyckte var, men gjorde själv som de vuxna. Därefter bad man högt, vem som helst hade möjlighet att säga sitt till Gud och Jesus. Lite obehagligt var det – tänk om det blev min tur, vad skulle jag säga? Men bönestunden avslutades utan att jag yttrade någonting. Något ytterligare hemmahosbönemöte var jag aldrig med om.

Nej, mötena hölls i EFS bönhus (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) i grannbyn och hade ett annat upplägg men även där var Bibeln och postillan i centrum och orden som lästes ur dem förklarades av en predikant. Den som i många, många år spelade tramporgel till sångerna ur Sions toner var Irene, dotter till Hanny och Fritiof.


I "Västerbotten" 1961 utgiven av länets hembygdsförbund, även den i pappas innehav, finns kort biografi av Gerhard Gerhardsson, en västerbottnisk läsarhövding och schartauan. Den har jag plockat fram för att läsa. Läseriet innebar möten i hemmiljö utan präst, möten som var strängt förbjudna under konventikelplakatets tid 1726-1858.

Över huvud taget har jag under 2017 läst en del om reformatorn Martin Luther som varit i fokus mer än vanligt eftersom det var 500 år sedan han offentliggjorde sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Det är tydligt att jag söker fakta om den bakgrund som säkerligen format mig. Tramporgel lyssnar jag gärna till. Ljudet är vackert och tramporgel valdes som huvudinstrument vid min egen vigsel.

Samtliga bilder i detta inlägg finns i Bilder från Nådens barn av västerbottniske dokumentärfotografen Sune Jonsson från 1963. Boken beskrivs så här på baksidesomslaget:

"Kärva yttre villkor eller geografisk isolering brukar göra människor sinnade för religiösa ytterligheter och en viss sekterism. Man hittar den i fjälldalarna, i ödemarksisoleringen eller i fiskelägena. Vad Sune Jonsson skildrar i denna bok är Rosenianismen, dvs. den form av väckelserörelse, som har sin lärofader i lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius och sin organisation i Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

De troende lever av nåd, de har sitt hopp hinsides och i förbidan på den eviga saligheten gäller det att troget vänta under bön och arbete. Det är en de tåligas och saktmodigas religion. Och den passar bra i de fattiga villkor, som småbrukarna levde och delvis alltjämt lever i långt i norr. Sune Jonsson skildrar deras miljö, deras hem, som är totalt utan annan utsmyckning än bilder av Jesus och tavlor och bonader med bibelspråk samt familjeporträtt. Sune Jonsson har kommit människorna nära i deras hem och deras andakt: bilderna skulle vara rent ofattbara, om man inte visste att Sune Jonsson i grunden förstår dessa människor. Han tycks så självfallet ha smält in i miljön att ingen märkt hans kamera.

Boken inleds med en skildring av Rosenianismens framväxt, där några av ledargestalterna, alla enkla och rättframma män, är starka i tron och i sin ansvarskänsla för sina trogna. Bilderna från de olika hemmiljöerna har inga andra texter än själva namnen på dem som bebor hemmen. I sammanhanget låter namn som Augusta Abrahamsson, Aron Johansson, Mirjam Lundmark gammaltestamentliga och patetiska. För övrigt består bildtexterna enbart av utdrag ur Sions sånger. I bokens slutavsnitt finner man några brev från en ansvarskännande församlingsmedlem till grannförsamlingen Vebomark med maningar att de skall stå fasta i tron och hoppet. Det är som ginge apostlarna Paulus och Petrus omkring i Västerbottens kustland och skrev brev till församlingarna, inte i Korint och Galatea men i Vebomark och Ånäset.

Sune Jonssons bok är ett dokument, men inte ett kallt registrerande protokoll utan en medlevande skildring av ärliga, ödmjuka människor. Tydligt är att den som en gång kommit i beröring med Rosenii väckelse för alltid är märkt av den. Sune Jonsson är det uppenbarligen. Hans bok är en sensation, men den är fri från allt sensationsmakeri."

Min Jesum, som himlarnas himlar omfattar,

Jag långt mera älskar än jordiska skatter.

I Jesum namn mitt nöje jag endast kan finna:

Af kärlek till Jesum jag ewigt will brinna.